Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 10 januari

Skog utforskas bättre på plats än i TV-sofforna

Det finns anledning att ägna mer arbete åt skogens sociala värden, att arbeta för en välkomnande skog. Till skillnad från frågan om mångfald, där skogsnäringen alltid hamnar i försvarsställning, är fältet öppet att ta initiativ, skriver Pär Fornling.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 För flertalet är den lockande skogen liktydigt med utflykter, svampplockning och upptrampade stigar. Debatten om miljö handlar däremot oftast om biologisk mångfald. Olikheterna försvinner på vägen till TV-soffan, skriver Pär Fornling.
För flertalet är den lockande skogen liktydigt med utflykter, svampplockning och upptrampade stigar. Debatten om miljö handlar däremot oftast om biologisk mångfald. Olikheterna försvinner på vägen till TV-soffan, skriver Pär Fornling. FOTO: Marie Henningsson

I TV-programmet ”Den inre skogen” (tillgängligt på SVT Play) får vi se Lars Lerin och andra konstnärer traska runt i sina favoritskogar och berätta om hur mycket naturen betyder för dem. Allt är finstämt och känslomässigt. Det är lätt att bli inspirerad och finna kraft bland träden.

Det lite märkliga är att filmen manar fram stämningen av att det är hotade miljöer med urskogar och ”naturskogar”. Man får en känsla av undergång och de sista dagarna av paradis som håller på att förloras.

I själva verket går de runt i ganska ordinära produktionsskogar i ett landskap format av människan. Ingen skugga ska falla över Lars Lerin, tvärtom. Han är en fantastisk konstnär och i programmet nöjer han sig med att omfamna skogen precis som den är, vilket är gott nog. Men producenten förmedlar något annat.

Många i TV-soffan blir helt säkert både sorgsna och upprörda. Och här är dilemmat. Bilden av den inre skogen formas mer av vad andra säger än egna erfarenheter.

Väldigt många har väldigt starka åsikter om skogen, men det är relativt få personer som kommer bortom elljusspåret. Det är trist av flera anledningar. Inte minst för folkhälsan, men det är också ett problem för bilden av skogsbruket.

Dilemmat är enkelt.

För flertalet är den lockande skogen liktydigt med utflykter, svampplockning och upptrampade stigar. Debatten om miljö handlar däremot oftast om biologisk mångfald. Olikheterna försvinner på vägen till TV-soffan. Larmrapporter om rödlistan uppfattas som hot mot utflykter till svampskogen.

Det finns flera anledningar att ägna mer arbete åt skogens sociala värden, att arbeta för en välkomnande skog. Till skillnad från frågan om mångfald, där skogsnäringen alltid hamnar i försvarsställning, är fältet öppet att ta initiativ, ligga i framkant och bilda allianser. Friluftsorganisationer är bra partners och ”Skogen i skolan” mer angeläget än någonsin.

Att utveckla skogens sociala värden handlar mer om omtanke än kostsamma insatser. Och i den mån det kostar något är det en förhandlingsfråga med goda chanser att få förståelse, bara man får upp ögonen för bägge sidor av ”miljömyntet”. Med kunskap går allt lättare. Tidigare var ”Skoglig landskapsvård” en institution på SLU. Därefter har området tidstypiskt nog gått på sparlåga. I bästa fall tar ämnet fart igen för att lyfta fram människans roll i skogen och visa att den är välkomnande. Ju fler som lämnar TV-soffan och bildar sig en egen uppfattning desto bättre.

Pär Fornling

Relaterade artiklar

Till toppen