Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 18 november

Nu finns det en grund för en lugnare debatt

Frivillighet ska vara grunden när skog skyddas och markägaren ska kompenseras för de inskränkningar som görs. Överenskommelsen om skogspolitiken ger en bra grund för det, skriver Knut Persson.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 I den allmänna debatten görs det sällan, i själva verket nästan aldrig, skillnad på bolagsskog och skog som ägs av enskilda skogsägare.
I den allmänna debatten görs det sällan, i själva verket nästan aldrig, skillnad på bolagsskog och skog som ägs av enskilda skogsägare.

Det ser faktiskt ut som att familjeskogsbruket kom ganska väl ut ur de senaste årens dramatik kring skogspolitiken. Att frivillighet ska vara huvudalternativ när skog skyddas är ett stort steg i rätt riktning.

I den allmänna debatten görs det sällan, i själva verket nästan aldrig, skillnad på bolagsskog och skog som ägs av enskilda skogsägare. Det är synd, för det är faktiskt ganska stor skillnad. Bolagsskogar styrs av tjänstemän på ett ofta ganska reglerat sätt som gör att stora arealer kan se ganska lika ut. De enskilda skogsägarna har mindre arealer och de har olika mål och metoder, vilket gör att familjeskogsbruket helt naturligt får större mångfald.

En annan aspekt är att den enskilt ägda skogen ofta går i arv, inte ovanligt i många generationer, och det leder också naturligt till en ganska stor varsamhet och mer långsiktigt tänkande än i bolagsskogen. Att Sverige har en så pass stor andel av skogen ägd av enskilda personer och familjer är därför en stor tillgång för landet.

Det är viktigt att den här aspekten inte glöms bort när man formar skogspolitiken. Speciellt för den familjeägda skogen blir det bättre för alla inblandade att jobba i samförstånd och undvika påtvingande myndighetsbeslut.

Och det verkar som att man lyckats med just det i uppgörelsen om skogspolitiken. Grunden när skog skyddas ska vara frivillighet och markägaren ska kompenseras för de inskränkningar som görs. Hur det kommer att fungera i praktiken avgörs i slutändan av hur myndigheterna som är inblandade agerar. Men överenskommelsen ger en bra grund.

En annan framgång för skogsägarna är att det generella avverkningsstoppet i den fjällnära skogen inte genomförs. Mycket skog kommer ändå att skyddas, och då är även här frivillighet grundregeln. Vi är långt ifrån en praktisk tillämpning av de nya reglerna, men det är en fördel att det kommer att bli diskussioner med skogsägarna och lokala anpassningar i stället för ett totalt stopp av skogsbruket.

Alla som seriöst diskuterar skogspolitiken är införstådda med att det krävs en avvägning mellan behovet av en ökande skogsproduktion och bevarande av den mest skyddsvärda skogen. Både i Skogsutredningen och i den allmänna debatten har bevarandet fått för stor tyngd på bekostnad av ett aktivt skogsbruk. Men överenskommelsen har dess bättre inte tagit intryck av det utan avvägningen verkar rimlig.

När överenskommelsen presenterades var alla parter mycket belåtna. Även om det till del kan bero på att ingen vill komma ut som förlorare kan man ändå hoppas att det är början på en lugnare debatt som söker lösningar och inte konfrontation.

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen