Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 6 oktober 2017

Lärdomar från en trist Norgehistoria

Pär Fornling skriver om de historiskt stora besluten som är de där man vågat gå emot strömmen i veckans ledare.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 Pär Fornling, ledarskribent.
Pär Fornling, ledarskribent.

Norske Skog balanserar på konkursens rand. Det hade kunnat vara Södra, vilket faktiskt låg ganska nära till hands. Och historien stämmer till eftertanke för alla kooperativa företag.

I slutet av 1990-talet var allt så annorlunda. År 1994 landade den förre SAS-chefen Jan Reinås på VD-stolen. Några år innan hade Norske Skog börjat köpa pappersfabriker ute i världen. Med Reinås vid spakarna ökade tempot. Under ett enda år (1998) köptes fabriker i Kina, Korea, Malaysia och Thailand. Till slut ägde Norske skog pappersfabriker i 15 olika länder på jordens alla kontinenter.

År 2002 var aktiekursen 175 kronor. För någon vecka sedan var den 45 öre.

På sätt och vis är förklaringen enkel. Bolaget ville bli störst i världen på tidningspapper. När en ny generation konsumenter slutade läsa tidningar gick botten ur marknaden.

Men historien har fler bottnar än så. Hösten 1989 fattade Södra ett av sina bästa beslut någonsin: Att inte tillverka papper. Det var långt ifrån något självklart beslut. Alla experter och inflytelserika konsulter (inte minst Jaakko Pöyry) var helt överens om att skogsindustrin borde integrera framåt, precis som Norske Skog. Södra betraktades som bakåtsträvare. Nu vet vi att styrelsen valde rätt väg.

De historiskt stora besluten är de där man vågar gå emot strömmen. Det är en läxa att fundera över i dag.

Ytterligare en lärdom berör det kooperativa företaget. En anledning till att Södra förblev vid sin läst var att tillverkningen av pappersmassa låg närmast ägarna. Hela syftet med verksamheten är ju att gynna skogsgården. Då handlar det i första hand om att säkra avsättningen för massaved. Det bör vara kristallklart för en skogsägarförening där alla har samma intressen.

I Norge däremot kolliderade olika intressen. Då Norske Skog bildades 1962 släpptes externa delägare in för att få pengar till bolaget. Deras främsta intresse var förstås att få avkastning på sitt kapital. Det är bäddat för problem när ägarna har olika intressen. Skogsägarna vill ha bra betalt för råvaran. Investeraren vill ha bra avkastning på kapitalet, då underlättar det att betala så lite som möjligt för råvaran. Motsättningen är klassisk och tar sig olika uttryck.

Dessutom minskade, typiskt nog, skogsägarnas inflytande i takt med att bolaget växte.

Det som nu händer i Norge har betydelse på den svenska virkesmarknaden. Dessutom ger dramat en sedelärande läxa om principer och visioner. Det behövs i en tid när det är svårt att hitta modiga beslut som går emot strömmen – och intresset för föreningarnas grundläggande frågor är förskräckande lågt.

Relaterade artiklar

Till toppen