Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 1 juni 2018

”Hög tid att undantaget blir norm”

Ska massaindustrin verkligen använda 100-åriga träd? Borde vi inte börja räkna in samhällsnytta, arbetstillfällen, skattekraft, ekosystemtjänster och miljöbelastning i ekvationen också, undrar Karin Johansson i veckans krönika.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 Karin Johansson.
Karin Johansson.

Det är inte bara fint lövvirke som hamnar i flistuggen i Sverige. Senvuxen, övergrov gran och tall gör det också. För skogsägare som värderar virkeskvalitet svider det i hjärtat, och eventuellt även i plånboken. Kvistfria stamblock av gran och tall kan betalas upp till 900-1200 kronor kubiken (toppmätt) respektive 3 000-5 000 kronor för sågad vara på export.

Kvistfri gran används exempelvis till inredningssnickerier som ska laseras. Kärnfura är naturligt impregnerad och blir rätt hanterad till byggnadsdelar som håller i hundratals år. Fönsterbågarna på slott och herrgårdar är oftast av noga utvald furu, i undantagsfall av ek.

I dag gör vi alltså gärna tvärtom. Vi flisar virke av högsta kvalitet och snickrar med sämre sort som efter impregnering med kemikalier måste hanteras som miljöfarligt avfall.

Om man ska vara bokstavstrogen, så är det mot lagen. Produktvalsprincipen innebär att du ska byta ut kemiska produkter som innebär risker för människors hälsa och för miljön mot mindre farliga alternativ, om det finns sådana. De allmänna hänsynsreglerna i Miljöbalken (1998:808) gäller alla, både företag och privatpersoner.

För småföretag som arbetar med byggnadsvård och nyproduktion enligt traditionella principer är den minskande tillgången på råvara ett orosmoln.

För skogsägare är problemet att hitta köpare. Det är enklast att gå via det vanliga nätverket, även om det betalar sämre.

Med tanke på ökande konkurrens om skogsråvara behöver vi fundera över hur olika resurser kan användas på bästa sätt. Är det självklart att massaindustrin ska använda träd som det tagit 110 år att få fram, när sulfatprocessen fungerar lika bra med rörflen som går att skörda varje vår? Är det självklart att 250-årig ek ska gå till kraftvärmeverket, medan vi lägger golv av högprocessat importerat gräs? Borde vi räkna in samhällsnytta, arbetstillfällen, skattekraft, ekosystemtjänster och miljöbelastning i ekvationerna också?

Naturligtvis finns det goda exempel. Det finns timringsföretag och golvtillverkare som köper övergrovt virke från den lokala sågindustrin. Det finns småsågare som handplockar träd ur sin egen skog och vet vad grannarna har på sina skiften om det kommer en större beställning. Det finns finsnickare som säljer tjänsten att fälla sjuka stadsträd åt kommunen, och samtidigt får råvara till sin produktion. Men de är undantag. Vi borde fundera över om det här sättet att tänka borde bli norm.

Karin Johansson

red@landskogsbruk.se

LÄS MER: Karin Johansson: ”Enorma värden försvinner som spill och avfall”

Relaterade artiklar

Läs mer om

Land Skogsbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

[article_FBShare type=shares ]
[article_FBShare type=comments ]
Till toppen