Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 24 mars

Granifieringen uppstod inte ur tomma intet

Gran som huvudplanta på mager mark ska inte längre anses vara godkänd föryngring. Skogsstyrelsens nya föreskrifter gör att skogsägare troligen får betala ett högt pris kommande år, skriver Ester Hertegård.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 En skogsägare i Uppland förklarade uppgivet hur hon gång på gång återplanterat ett betat område och förlorat både tid och pengar.
En skogsägare i Uppland förklarade uppgivet hur hon gång på gång återplanterat ett betat område och förlorat både tid och pengar.

I början av mars kom Skogsstyrelsens nya förslag på skogsvårdsföreskrifter. Vad gäller föryngring föreslås nu att gran som huvudplanta på magra marker inte ska anses vara godkänd föryngring. De nya föreskrifterna väntas gälla från första april.

Som de flesta känner till är bakgrunden till den något hårda åtgärden att Skogsstyrelsen i flera år frustrerats över att gran i hög utsträckning planterats på marker som egentligen är lite för magra. Granifiering, som det har kommit att kallas, har blivit ett stort problem främst i södra Sverige. När varma torra somrar stressat granarna har de inte kunnat stå emot hårda attacker från granbarkborre eller helt sonika dött av uttorkning. Efter några år av rådgivningsinsatser går man nu förbudsvägen för att få bukt med problemet.

Men valet av granplantor har från skogsägarnas sida inte varit utan anledning. På många marker har det varit i princip omöjligt att få upp ett bra tallbestånd på grund av klövviltsbetet. På tallplantor så står älgarna för 97 procent av bortfallet. Älgbetesinventeringen från 2020/2021 visade på en skadenivå på 15 procent i Götaland, långt ifrån den offentligt beslutade smärtgränsen på fem procent.

Forskningsinstitutet Skogforsk rapporterar att var fjärde planta i genomsnitt i hela landet inte står kvar efter tre år. Detta drivs till stor del av de svåra tallföryngringarna. Det säger sig självt att man som skogsägare blir bekymrad, och anpassar planteringen efter det.

En skogsägare i Uppland blev intervjuad i Sveriges Radio med anledning av de nya föreskrifterna. Hon förklarade uppgivet hur hon gång på gång återplanterat ett betat område och förlorat både tid och pengar. En berättelse hon delar med alltför många andra skogsägare.

Ståndortsanpassning är ju ingen ny fråga. Givetvis strävar skogsägaren alltid efter att få upp så välanpassad skog som möjligt med hög chans till överlevnad. Virket från en betad tall är inte mycket att ha, om det ens blir något. Sätter man istället gran är det visserligen riskfyllt i ett långsiktigt perspektiv men oddsen för en lyckad föryngring är i alla fall bättre.

För samtidigt ruckas det inte på regeln att ”Vid anläggning av ny skog ska sådana trädslag användas som med hänsyn till växtplatsens förutsättningar kan ge en tillfredsställande virkesproduktion”. Dock sänks volymkravet något på vad som räknas som lyckad.

Är detta rätt väg att gå? Bästa scenariot hade istället varit att komma åt grundproblemet och göra det lättare att få upp tall. Självklart lättas betestrycket ju mer tall som sätts, givet konstanta klövviltsbestånd, men det är inte en lättnad som kommer över en natt. Med de nya föreskrifterna kommer skogsägare troligen betala ett ganska högt pris för denna förändring under kommande år.

LÄS MER: Skogsstyrelsen vill stoppa gran på tallmarkLÄS MER: Lång väg kvar till acceptabla siffror på betesskador

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen