Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 20 april 2018

”Dikeskörningar som förklarar skogspolitiken”

Skogspolitiken har kört i diket många gånger på vägen mot dagens låsta läge. Men det finns en räddande bärgningsbil, skriver Pär Fornling.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 Pär Fornling, ledarskribent i Land Skogsbruk.
Pär Fornling, ledarskribent i Land Skogsbruk.

Mest påminner skogspolitiken om ”hela havet stormar”. Generaldirektör Herman Sundqvist gör liknelser med ett krig i skyttegravar. I ett klokt inlägg manar han parterna att inte gräva ner sig djupare utan våga komma med konstruktiva förslag om att klara både miljö och produktion. Det är lätt att hålla med.

Men hur i hela värden kunde det gå så här? Svaret på frågan kräver en längre analys. Här är i alla fall några dikeskörningar på vägen mot dagens förvirring.

Dike 1: Länge (i över 100 år) vilade skogspolitiken på vetenskap och beprövad erfarenhet. I mitten på 90-talet började det bli lite annorlunda. Den nya politiken hade dåligt definierade mål, vilket gav utrymme för olika tolkningar. Det blev mycket tyckande och mindre vetenskaplig grund. Spelreglerna började fastställas genom förhandlingar, vilket blev tydligt genom certifieringen. Vetenskapen kom i efterhand och luddiga mål blev fler.

Dike 2: Torsdagen den 18 augusti 1998 lovade skogsägarföreningarna att inte ta emot virke från nyckelbiotoper. Löftet blev en del av certifieringen. Då anade ingen att nyckelbiotoperna skulle bli så många och enormt stora. Ett misstag för 20 år sedan måste kunna rättas till. En bra början är att hitta en rimlig storleksgräns. När gränsen överskrids handlar om ett reservat, vilket ger rätt till ersättning. Begreppen bör redas ut innan inventeringarna tar ny fart.

Dike 3: Rätten till ersättning vid intrång är fastlagt i grundlagen, men nu gungar marken. Vid en serie ”dikeskörningar” förra året nödgades markägare med fjällnära skog stämma staten. De får inte tillstånd att avverka skogen och vägras ersättning för intrånget i brukandet. Bland annat hävdas att skogsbruk inte är pågående markanvändning. Till att börja med borde Skogsstyrelsen genom Kammarkollegiet oreserverat backa ut från den återvändsgränden.

Dike 4 (möjligen bärgningsbilen): I april 2011 började vägen mot ett nationellt skogsprogram (då kallat Skogsriket). Föredömet är Finland som har ett brett förankrat program med imponerande tyngd.

För att det ska bli bra måste det få ta tid, men processen behöver vara i rörelse. Nu har det varit tyst misstänkt länge. Risken är uppenbar att det nationella skogsprogrammet fastnat i diket. Om man inte får ihop ett program värd namnet är det dubbelt elände. Då blir tomheten en markering av hur illa det står till. Eller som Ulf Lundell formulerade sig i ett klassiskt uttalande: ”Även en inställd konsert är en konsert”.

Ett nationellt skogsprogram skulle faktiskt kunna vara en räddande bärgningsbil genom att staka ut en tydlig väg mot framtiden där de olika målen vägs mot varandra och definieras. Tyvärr lutar det mot en inställd konsert.

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen