Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 13 oktober 2017

Att få ut max av råvaran borde prioriteras

Det verkar vara svårt för samhället att se till att utbilda så att vi får ut maximalt av råvaran trä. Det skriver Karin Johansson i veckans ledare.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Skogsbruks ledarskribenter. Land Skogsbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 Karin Johansson
Karin Johansson FOTO: Tommy Andersson

I den tiden när finsnickeriutbildningen lades ner i Östersund skedde samma sak på fler orter. Enligt TMF:s statistik försvann 26 finsnickeriprogram på två år och inte mycket nytt har kommit istället. I dag finns träutbildning vid ett 20-tal orter om man räknar både gymnasie- och vuxenutbildningar.

TMF ser ett långsiktigt behov av 800 nyutbildade per år, men i verkligheten får man vara glad om det utexamineras 200-300 personer. Sen kan man fråga sig om de som utexamineras har rätt kompetensprofil. Där pågår nu ett arbete med att definiera branschens krav och behov.

Det är märkligt det här. Trä är en av Sveriges viktigaste råvaror och en viktig källa till skatteintäkter – och ändå verkar det så svårt för lokalsamhället att prioritera grundutbildning i hur vi får ut mest nytta av råvaran.

Basnäringarnas väl och ve borde ju stå högt på regionernas och kommunernas agendor, men verkar försvinna i sparkrav och jakten på trendiga serverhallar och batterifabriker. Det är som att de styrande har abdikerat från rodret och gett upp visionen om att matcha utbildningsutbud med de befintliga företagens personalbehov.

I praktiken prioriterar skolor ofta de billiga (läs: teoretiska) och de trendiga, självrekryterande utbildningarna som inte ger jobb. Det är slöseri både med skattepengar och med människors tid. Samtidigt tvingas sågverk, hyvlerier, trapp- och kökstillverkare, inredningssnickerier samt husfabriker i stor utsträckning lära upp personal i egen regi.

Det är bra för individen men sinkar produktionen och företagens utveckling. Ändå tror jag knappt att utbildningsanordnare uppfattat att det finns efterfrågan på exempelvis ritningskunskap. Företagen har liksom gett upp och slutat tjata. Finns det inga rutiner för samordningen mellan skolan och näringslivet så står och faller den med enskilda individer.

Å andra sidan finns det positiva exempel och förebilder, både lokalt och inom byggbranschen och verkstadsindustrin: aktiviteter för åttonde- och niondeklassare, samarbeten med youtube-profiler, teknikcollege, branschråd, lärlingssystem och arbetsplatsförlagd utbildning. Här kan man också tänka lite som elitlagen i idrott jobbar, med knatteserier och farmarlag. Som Ingvar Kamprad brukar säga: ”Det mesta är ännu ogjort – underbara framtid!”

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen