Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 10 december 2017

Vem äger frågan om skogen?

Vem ska äga skogen? Förvaltas den bäst enskilt eller allmänt? Det undrar Anna Stjernström i veckans krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Anna Stjernström
Anna Stjernström

I svängningarna av politiska konjunkturer och tidernas skiftande behov har utgångspunkterna för diskussionen, liksom de påföljande svaren, förändrats genom historien och det är en av många anledningar till varför skogen i sin helhet – utöver allt annat den är och betyder – också kan ses som en gigantiskt projektorduk för samhällstillståndet och samhällsvisionen i stort.

Produktionsmål. Miljömål. Klimatmål. Levande skogar. Levande landsbygd. På olika sätt ligger allt i stöpsleven just nu. För många är det självklart att dessa saker inte står i motsats till varandra, utan att de tvärtom hänger samman i ömsesidigt beroende. I medgång som motgång, men det gäller att hitta balansen. Det är emellertid en övertygelse som långt ifrån delas av alla, varken i Europa, här i landet eller lokalt. Perspektiven på rätt och fel, i och om skogen, kan vara väldigt olika.

Här i Jämtland har frågan om skogsägande och nyttjande på sistone ställts på sin yttersta spets genom en långdragen konflikt i Almåsa, Offerdal. Ett fyrtiotal markägare har berörts av en föreslagen reservatsbildning av cirka 700 hektar näringsrik granskog, men har känt sig överkörda och protesterat bestämt.

Landshövding Jöran Hägglund har varit modig nog att ta tydlig ställning i ärendet och lovat att inga reservatsbildningar ska göras av länsledningen i områden där de saknar stöd hos berörda markägare. Förvånansvärt, men kanske ett tidens tecken, är att denna uppmaning till ömsesidigt samförstånd om skogen har varit mycket provocerande på sina håll.

Medan markägarna pustar ut, är representanter av Skogstyrelsen såväl som Naturskyddsföreningen synbart besvärade av att regeringens förlängda arm dristar sig till klartext och löften som värnar de enskilda skogsägarna och med andra ord ser dem som en jämbördig part i de känsliga avvägningar som måste göras. Att göra så är att gå i strid med regeringens linje menar man. Men vilken är i så fall regeringens linje, undrar jag.

Historikern i mig iakttar det samhälleliga skådespelet med något slags vetenskapligt och intresserat lugn. Men skogsägaren i mig, som mer än allt är en förälder och en landsbygdsbo som vill förvalta något bra till kommande generationer, känner sig desto mer orolig för var alltihop egentligen ska landa. Mina tankar går inte främst till Almåsa-scenariot utan till den sammantagna problematiken.

Äganderätt. Bestämmanderätt. Nyttjanderätt. Vad ska staten göra? Vad ska den inte göra? Det handlar inte bara om vem som ska äga skogen eller ha rätt att nyttja den, utan också om vem som ska äga frågan om skogen.

Anna Stjernström

Skogsägare och historiker

Relaterade artiklar

Land Skogsbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

Till toppen