Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 9 oktober

Turisten vill besöka bondskogen

Var tid har sitt skogsbruk. Förr utnyttjades gallrade skogar av kor på bete, i dag uppskattas de av bärplockarna, skriver Leif Öster i sin krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Var tid har sitt skogsbruk, skriver Leif Öster.
Var tid har sitt skogsbruk, skriver Leif Öster.

Höstens dråpligaste händelse var mitt möte med ett bärplockande par. De bar med sig en stor kasse med tio nyinköpta färgglada plasthinkar.

– Värst vad ni ska plocka mycket bär, sa jag.

– Nä, vi ska bara fylla en hink, sa paret. Men vi ställer ut resterande tomma hinkar var femtionde meter så att vi hittar tillbaka till bilen.

Det var väl nutidens Hans och Greta jag mötte. Just det här med bärplockarnas oro för att inte hitta i skogen är intressant. Förr genomkorsades skogarna av tydliga stigar och osäkra människor kunde plocka sina bär efter dem. Nu är stigarna borta och istället pratar man om besöksvänliga skogar. Efter tio år som skoglig turistarrangör vet jag ganska väl vilken sorts skog som bärplockare och besökare turister vill ha. De vill gå i gallrade medelålders skogar där man ser långt.

Det är vårt sätt att bruka skogarna som avgör hur långt man kan se. I över 1000 år höll allmogen sin tamboskap på skogsbete. Miljontals kor, hästar, får och getter betade bort gräs, buskar och småträd. Man såg långt i skogen. Skogens viktigaste funktion var länge att skapa mat och energi. Mat i form av tamboskap och energi i form av brännved och kol. Vid tiden för laga skifte 1850 bestod min hemby av fem gårdar med totalt 50 byggnader. Varje gård höll sig med varsin mangårdsbyggnad, en undantagsstuga för den äldre generationen, uthus och småhus som smedjor, tvättstugor och rökbastur. Det har sagts mig att vår by gjorde av med uppemot 500 kubikmeter brännved om året.

Idag kritiseras med rätta de alltför stora viltstammarna för sitt hårda skogsbete. Då, för 100 år sedan, var det tamboskapen som fick ta emot kritiken från jägmästarna. Det är först vid andra världskriget som bondeskogarnas viktigaste produkter blev massaved och timmerstockar. Då höll sig tamboskapen inom hemstängsel. Men ända in på 1950-talet pratades det om bondhuggna skogar. Vindfällen, skadade träd och klenskog höggs fortfarande upp till brännved. Här hemma i vår by fanns det på 500 hektar skog och en heltidsanställd huggare som gjorde jobbet. Därutöver högg skogsägarna ut en del fina timmerträd för byggnadsvirke.

Så var tid har sin sorts skogsbruk. När vi hade djur på skogsbete handlade det mycket om att få ner ljus till marken så att gräs, örter och småbuskar kunde växa som djurmat. Idag får vi gallra skogarna istället om vi vill ha ljus och bra sikt. Så att man slipper ställa ut plasthinkar för att hitta hem.

Leif Öster,

skogsägare och turismföretagare

LÄS MER: Kockor – skogsbrukets glömda hjältarLÄS MER: ”Håll dörren mot omvärlden öppen”

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen