Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 1 november

Min batteridrivna såg är ett litet steg på vägen

Är det någon gång i världshistorien vi behöver samla våra gemensamma krafter och göra en snabb och radikal förändring av produktion och konsumtion, så är det nu. Ändå verkar vi trassla in oss i ett gräl om hur det ska göras, skriver Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan
Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan

FNs klimatkonferens COP26 pågår för fullt och världens länder ska på övertid förbinda sig till utsläppsminskningar för att inte överstiga 1,5 graders uppvärmning. Klimatförändringarna är verkligen en gränslös utmaning där varje koldioxid- och metanmolekyl som släpps ut ökar mängden växthusgaser i atmosfären. Eller snarare varannan, eftersom hälften lagras i hav och på land.

Är det någon gång i världshistorien vi behöver samla våra gemensamma krafter och göra en snabb och radikal förändring av produktion och konsumtion, så är det nu. Ändå verkar vi trassla in oss i ett gräl om hur det ska göras, vilket gör att vi rör oss i slow motion upp ur startblocket. Kanske beror det på en brist på gemensamma visioner. Vi pratar så mycket om nuläget, men inte alls om hur ett framtida samhälle skulle kunna fungera efter omställning. Det behövs fantasi och föreställningsförmåga för att visualisera och reflektera över olika alternativ.

Kanske är vi i den fas som kunskapsteorin brukar beskriva som krocken mellan beprövade sanningar och nya rön, som kullkastar det vi tidigare höll för sant. Vissa anammar det nya, som andra betraktar som galenskaper eller till och med ett ifrågasättande av den egna personen, tills vi når den punkt där den stora majoriteten enats om bästa vägen till ett fossilfritt samhälle.

Kanske är lockelsen från billiga poäng, kortsiktiga framgångar eller status quo starkare än mer komplicerade och till synes obekväma vägval. Kanske känns det förtröstansfullt att ta till stora och enkla lösningar när verkligheten är hotfull och osäker, trots att många och olika åtgärder behövs parallellt.

I det här läget behöver vi kanske både visa medkänsla och utmana varandra för att förmå oss själva, varandra och våra makthavare att agera. Visa medkänsla för våra olika, mänskliga sätt att hantera ett världshistoriskt skeende som kräver vår aktiva medverkan. Och utmana varandra genom att stöta och blöta varandras argument och undanflykter så att vi agerar baserat på tillräckligt tillförlitlig kunskap.

Själv har jag tagit några steg på vägen med min batteridrivna röjsåg, medan motorsågen fortfarande går på bensin. Den begagnade dieselbilen får fortsätta rulla till skogs, men den får stå där kollektivtrafik finns. Smakrika egenodlade grönsaker tar allt större plats på tallriken, men lokalproducerat kött får plats ibland. Och jag har börjat laga kläder igen.

Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen