Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 19 augusti 2018

”Nu behövs strategier – och en gnista hopp”

De långsiktiga konsekvenserna av det som hänt under sommaren för jord- och skogsbruket som näringar, är ännu svåra att skönja i röken. Det skriver Anna Stjernström i sin krönika.

 Anna Stjernström är historiker och själv skogsägare. Hon skriver krönikor i Land Skogsbruk med jämna mellanrum.
Anna Stjernström är historiker och själv skogsägare. Hon skriver krönikor i Land Skogsbruk med jämna mellanrum. FOTO: Marie Birkl

Många helande dopp i Storåns numer Medelhavsvarma fjällvatten har det blivit i sommar. Men det vilar något djupt allvarsamt och sorgset över att sitta i midnattsljuset på en balkong i den jämtländska sommarkvällen utan obligatorisk tjocktröja och insupa doften av brandrök.

I horisonten dallrar fortfarande värmen, fast timmen är sen. Gräset knastrar under våra fötter och åskmolnen tornar upp sig ur diset. Var slår det ner nästa gång?

Här på krönikeplats undrade jag tidigare i somras om det är den omedelbara katastrofen vi ska oroa oss allra mest för, eller om det är den tystlåtna infrastrukturella kris som långsamt tenderar att strypa blodomloppet i samhällsfunktionerna på mindre orter på landsbygden som egentligen är det allra största hotet mot tillvaron i landet?

Lika lite som någon annan hade jag på känn det akutläge som snart skulle vara faktum i skog och mark. Ett Sverige i lågor, med eldhärjade skogar och sönderbränd jordbruksmark.

I skrivande stund är faran långt ifrån över. Nya bränder tar fart. Foderbristen är skriande. Och de långsiktiga konsekvenserna av det som hänt under den här sommaren för jord- och skogsbruket som näringar, är ännu svåra att skönja i röken.

Så svaret på frågan är alltså både och, vi har all anledning att oroa oss både för den omedelbara katastrofen, såsom skogsbränder, extremt väder och torka, liksom för att infrastrukturen inte orkar med, särskilt när allvaret infinner sig.

I takt med en tilltagande, tryckande klimatångest oroar det förstås att de resurser som landet har inte är organiserade på sådant sätt att helikoptrar snabbt kan komma till omedelbar undsättning i svårtillgänglig skogsterräng. Att det finns byråkratiskt-administrativa hinder att överkomma i krissituationer, som i sig kan vara kvävande för nödvändiga räddningsinsatser.

Men i eländet av det inträffade under sommaren finns också glädjekorn. Såsom mångfaldiga bevis på att människor är beredda att hjälpa varandra och att hjälpas åt när det behövs. Att det finns kunnig och modig räddningspersonal.

Att den ideella kraften kan visa sig vara helt obändig när det gäller. Att Sverige är del av ett europeiskt samarbete, där extra muskler kan hämtas in när våra egna inte räcker.

Valrörelsen brinnermåhända i skuggan av skogarna, men av resultatet önskar jag mig förutom ett tryggare brandskydd också en liten gnista hopp. För de allra flesta av oss är nog bortom stadiet nu att någon ytterligare predikan behövs, om hur allvarligt läget egentligen är, men i desto större behov av framtidstro.

Nu krävs konstruktiva lösningar för hur vi nu ska ta oss vidare och ut ur den globala växthusproblematik vi alla är fångade i och dessutom strategier för hur de kriser som följer med förändringarna på just vår plats på jorden ska hanteras när de väl uppstår.

Anna Stjernström,

Skogsägare och historiker

LÄS FLER AV ANNAS KRÖNIKOR: ”Vad är största hotet?””Osäkerhet kring kilometerskatten skapar oro””Hela bilden med helikopterperspektiv”

Till toppen