Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 1 juni

Hur kan vi förmedla en känsla?

Kan vi på något sätt minska avståndet mellan stad och land, minska polariseringen, så har vi vunnit mycket. Men hur ska vi göra för att öka förståelsen för vår näring i resten av samhället, undrar Marit Bohlin i veckans krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Marit Bohlin.
Marit Bohlin.

När jag var liten fick jag tidigt lära mig om skogsbruk. Har ett svagt minne av att jag sitter på ett hygge, kan ha varit kring 4 årsåldern. Ljudet av plantrören som trycks ned mot sten klingar så det ekar över nejden.

Nästa minne är att jag sitter i fars skogsmaskin, en Ösa som köptes in i samband med en del stora avverkningar vi hade då. Maskinen var kanske inte så barnvänlig och jag minns att med en axel fram så vickade maskinen rätt rejält vid minsta stubbe. Än idag har jag väldigt svårt att inte bli rädd när traktorn lutar.

Andra minnen är när jag blir upplockad direkt efter skolan för vidare färd till bärskogen. Ja, vi kallar det så när vi ska ut och plocka bär. Målet för den dagen var hallon och jag minns den branta sluttningen och det stora hygget som vi var på. Under åren i högstadiet och gymnasiet ägnade jag sommarloven åt plantering. Jag var ofta själv och det kunde ibland vara en utmaning.

Hela denna resa har gjort skogsbruket till något så naturligt för mig. Det är en väldigt speciell känsla att gå och titta till plantorna som jag satte, en känsla som vi inom näringen kanske behöver vara bättre på att förmedla. Likaså är det naturligt att hygget som vi plockade hallon på då, i dag är en yngre skog som står redo för första gallring. Vi har fått leta nya hallonhyggen och gör det hela tiden då skogen växer. Vi är i det här fallet beroende av hyggen och vi är också beroende av andra områden för bär och svamp.

Områden kommer och går och vi följer efter. Detta är naturligt för mig och andra skogsägare, medan det för vissa mer urbana människor är onaturligt. Det vi gör är något som de tror skadar naturen och de vill helst att vi ska sluta. Det är ganska intressant att fundera några varv kring detta fenomen. Kommer vi få se mer av det framåt då det sägs att andelen som äger skog men inte bor på fastigheten kommer att öka?

Skogsbruket har under 1900-talet genomgått ett antal olika faser och det troliga är väl att det kommer att fortsätta så, men i vilken riktning? Och kommer det att ändras i och med ändrad ägarstruktur. Kan vi på något sätt minska avståndet mellan stad och land, minska polariseringen så har vi vunnit mycket. Kan vi dra fördel av att använda oss av ordet naturligt, ja det som är naturligt för hur vi lever av och i skogen, eller behöver vi göra något annat radikalt för att öka förståelsen för vår näring i resten av samhället?

Marit Bohlin

blivande skogsägare, LRF Ungdomen

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen