Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 13 oktober

”Gröna lögner har ingen plats längre”

”Idag finns mätverktyg, tekniker och kunskap som gör det möjligt att ta reda tämligen exakt på hur skogen ser ut och växer”, skriver Anna Stjernström i veckans krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Anna Stjernström, skogshistoriker och skogsägare
Anna Stjernström, skogshistoriker och skogsägare

Hygge eller inte hygge? Avverkningsfrågan är inte ny. Däremot förändras över tid de omständigheter, utifrån vilka vi ska försöka formulera de rätta svaren.

Jag har i mitt pågående forskningsprojekt studerat mer än 400 kontrakt rörande avverkningsrätter i en jämtländsk socken under 1800-talets senare hälft. Det är en omvälvande period i skogsanvändandets månghundraåriga historia, då skogsbeståndens ålderssammansättning och trädslagsblandning förändrades lika påtagligt och snabbt som samhället i stort.

Kontrakten som gjordes upp mellan skogsägare och trävaruhandlare gällde rätten att avverka all skog av ett bestämt slag på en viss trakt, ner till bestämda dimensioner och längder inom loppet av uppgjord tid, ofta så länge som 50 år.

Dimensionshuggningen, som tog vid i syfte att försörja de växande sågverksdistrikten längs Norrlandskusten med råvara, kan i ett första skede betraktas som en förlängning av självhushållets metod att nyttja timmerskogen.

Men många av de försålda skogstrakterna skulle bli föremål för upprepade skogsdrivningar under den långa kontraktstiden, och de totala avverkningsvolymerna för industrins behov var naturligtvis på helt andra nivåer än byns eller det enskilda hushållets. De sammantagna effekterna av plockhuggningen under ett halvt sekel blev följaktligen också helt andra än vad de dittills hade varit.

I slutet av 1800-talet hade princip all skog i norra Sverige huggits igenom och det hade överlag gjorts väldigt lite för att nya plantor skulle växa upp. De äldsta, grövsta och mest kvistrena träden plockades. Sjuk, rutten, frodvuxen och oväxtlig skog fick stå kvar för att fröa av sig. Ljusinsläppet i ”trasskogarna” var dåligt. På håll såg det grönt och frodigt ut, men i realiteten var tillväxten både svag och av oönskat slag.

Det kallades den gröna lögnen och banade väg för ett nytt förhållningssätt. Skogen skulle istället vårdas, odlas och skördas i ett liknande kretslopp som åker och äng. Hyggesbruket, som gjorde definitivt genomslag först från 1950-talet, kan betraktas som en del idékonceptet att skogen ska brukas som jorden och på det sätt som ger mest produktion.

Idag finns mätverktyg, tekniker och kunskap som gör det möjligt att ta reda tämligen exakt på hur skogen ser ut och växer. Med den genomlysningen finns förvisso ingen plats för gröna lögner. Vår tids bekymmer tycks däremot vara den märkliga villfarelsen att vi kan få allt; maximal produktion av biomassa och klimatlösningar från skogen, men helst utan att röra den.

Anna Stjernström, skogshistoriker och skogsägare

Relaterade artiklar

Till toppen