Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 28 juli 2017

Glesbygdssafari frilägger syftet i efterhand

Krönikören Anna Stjernström hittar nya perspektiv genom att åka en sväng på glesbygdssafari.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

FOTO: Marie Birkl

Efter att just ha skottat ut 20 kubik grus är jag böjd att hålla med. Mitt lilla semesterprojekt är ett vansinnesprojekt. En trädgårdsoas i modell fransk potager, eller klosterträdgård – en himmelsk hägring mitt på den jämtländska åkern; en helgad plats där ogräset självklart förblir kamelen bortom nålsögat -prunkande planteringsbänkar, gruslagda gångar, överfyllda rosenbågar med väldoft i stora klasar att matcha örter, sallad, solmogna bär och grönsaker, sommarblommor och någon porlande fontän eller åtminstone något romantiskt litet vattenblänk mitt i hela härligheten. Gyllene snitt. Förförisk färg. Harmoni.

Ja, precis. En sådan där trädgårdsdröm som brukar pryda mittuppslaget i trädgårdstidningar, i vilken man tillika drömlikt och bekymmersfritt tycks kunna glida runt i, barfota, osvettig och solkysst i en fräsch sommarklänning och stråhatt på svaj och dricka hemmagjord läskande lemonad och chokladdoppade jordgubbar. Det var tanken. Men hur tänkte jag? Storhetsvansinnet skulle väl ha tyglats till några morötter i en enda pallkrage.

Så mör och misströstande är jag, efter svettiga dagar i ihållande sidoregn med flåhacka och spade, att jag utan större motsträvighet kan ställa upp på en stunds glesbygdssafari. Det vill säga en planlös biltur till skogs utan på förväg avtalat eller särskilt syfte. Syftet brukar förstås klarna efter hand bara efter någon kilometer på en av alla skogsbilvägar som genomkorsar de vida markerna. Någon tittar hungrigt efter kart. ”Kika, det blir bra med hallon i år”. Någon annan kan ivrigt konstatera att toppskotten skjutit iväg rejält. ”Jaha, här har det ju tagit sig bra!” ”Se där, ko och kalv!” Mellan raderna av mindre, men än dock lite pulshöjande iakttagelser såsom ett bestånd av fridlyst Guckusko i dikeskanten och en och annan toppmurkla, finns dessutom andra och kanske större väsentligheter att fundera över.

Till exempel de dryga tjugo tusen mil skogsbilvägar som tillgängliggör skogen i hela landet. En infrastruktur som liksom andra vägar är indragna i de hot om beskattning per kilometer som regeringsmakten upprepar, trots att vägnätet och skogsindustriernas transporter på dem är en ovillkorlig förutsättning för att skogen alls ska kunna ha den betydelse i svensk ekonomi som den har. Tjugo tusen mil och mer. Det är lite grus och markarbete det. Så varför klaga och misströsta över mina självpåtagna trädgårdskvadrat?

En glesbygdssafari fyller som sagt sitt syfte och det är ju lite kreativt att syftet friläggs efterhand. Det handlar inte alltid om att se nya saker. Mer ofta i tillvaron handlar det om att kunna se gamla saker med nya perspektiv.

Så i morgon blir det! Då ska jag göra färdigt med gruset – själva infrastrukturen för min fortsatta produktion. Produktionen av något odlat och ätbart i framtiden, förhoppningsvis. Mest rör det sig förstås om fortsatt produktion av storslagna drömmar. Men det behöver väl inte vara fel det heller. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, liksom.

Relaterade artiklar

Land Skogsbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

[article_FBShare type=shares ]
[article_FBShare type=comments ]
Till toppen