Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 9 mars 2018

Föreningar måste kunna förändra sig

Föreningar måste ha modet att ömsa skinn då och då för att överleva, skriver Anna Stjernström i veckans krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Anna Stjernström.
Anna Stjernström.

För att något haltande, eller förresten inte så lite klumpigt, parafrasera Erik Axel Karlfeldt; intet är som nyvalstider, årsmöts’kvällar, semmeltider. Okej, det är bättre flyt i orginalet, nämligen; Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider ….(Ur Fridolins visor och andra dikter.)

En ofriserad och respektlös omtolkning av Karlfeldts välkända dikt måhända, men det är något speciellt och förväntansfullt med den ljusnande vårvintern även i det organisatoriska avseendet.

Att det som regel är nu som hela landets finmaskiga föreningsliv ska förnya sin väv inför ett nytt verksamhetsår och därmed förmå fånga upp de behov och intressen som i övrigt tenderar att ramla mellan de samhälleliga stolarna. Högt och lågt. Stort och smått. Lokalt och globalt. Syförening, byförening, vägförening, jaktlag och bokklubb. Ekonomisk förening, bostadsrättsförening, intresseförening, politiska partier.

Årsmötet signalerar i bästa fall omval, nyval, omtag, nya tag i frågor som känns angelägna. I sämre fall är det svårt att få ihop folk till styrelsearbete och andra uppdrag eller att ens få medlemmar att komma på mötet. Både valberedningsarbete och årsmötesförhandlingar är i endera fallet ett lackmuspapper så gott som något att indikera hur det egentligen är ställt med det ideella engagemanget och med föreningarnas allmäntillstånd.

När någon förening emellanåt går i graven, skyller vi ju inte sällan på det förstnämnda; bristande engagemang, på att folk slutat att bry sig. Men min gissning är att det inte ensamt duger som förklaringsgrund för att föreningar, intresseorganisationer eller politiska partier sjunker i medlemsantal och i bland till och med upphör.

Tappar en förening styrfarten kan engagemanget mycket väl blossa upp i andra forum som på andra sätt kanaliserar det som är viktigt för stunden. Föreningar som funnits länge måste därför ha förmåga till självrannsakan och modet att ömsa skinn när det behövs för att hänga kvar.

Apropå föreningar och en som hängt kvar noterar jag att Södra skogsägarna jubilerar aktningsvärda 80 år i år och visar god vigör med föreslagen vinstutdelning till medlemmarna. Liksom för motsvarande tre skogsägarföreningar i övriga landet bottnar historiken förstås i skogsägarnas intressen, bland annat som motpart gentemot industrin i fråga om virkesavsättning och virkespriser.

Numer är samtliga skogsägarföreningar också själva industriidkare och måste klara balansakten av att företräda både säljare och köpare på virkesmarknaden i en och samma kropp.

Det kan ju möjligen vara en delikat uppgift, men i en samtid då det privata skogsägandet ånyo sätts under lupp, då konkurrensen hårdnar om skogsmarkens och skogsråvarans nyttjande och avsättning så är det heller inte den enda utmaningen för föreningar med ambitionen är att värna familjeskogsbrukens intressen.

Anna Stjernström

Skogsägare och historiker.

Relaterade artiklar

Läs mer om

Land Skogsbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

[article_FBShare type=shares ]
[article_FBShare type=comments ]
Till toppen