Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 22 november

Förändringens vindar blåser

Marknadsstrukturerna för skogsråvara och organisationsformerna för skogsägare håller på att ömsa skinn, skriver Anna Stjernström i sin krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Land Lantbruks krönikör Anna Stjernström.
Land Lantbruks krönikör Anna Stjernström. FOTO: Mostphotos

Sedan ett par år fungerar Virkesbörsen som en digital handelsplats för den som vill köpa och sälja virke. Nyligen utsågs bolaget till årets företag av den ideella organisationen Business Challenge.

Det är inte priset i sig som gör att jag dröjer mig kvar vid denna händelse, utan den påminnelse det ger om hur marknadsstrukturerna för skogsråvara och organisationsformerna för skogsägare håller på att ömsa skinn.

Jag är inte insatt i hur omfattande handeln på Virkesbörsen är, men själva fenomenet är intressant. Ett transparent forum för virkeshandel där det blir tydligt vilka som bjuder vad, innebär åtminstone i teorin en konkurrensutsättning av virkesmarknaden. I bästa fall bidrar det till att virkessäljarna får chans att göra bästa möjliga affär.

Dock är det inte uteslutande det högsta priset som avgör virkesaffärerna och infrastrukturella aspekter finns att ta hänsyn till. Fler faktorer väger in i totalbedömningen av vad som i det långsiktiga perspektivet är en bra affär och inte – en sanning som länge agerat skogsägarföreningarnas skyddsängel.

I de fall föreningarna i sin virkesförmedlande funktion inte stått för det bästa priset till skogsägarna har de ändå kunnat erbjuda medlemmarna andra värden som vägt tungt.

Men sammanhangen ur vilka skogsägarföreningarna en gång föddes förändras och föreningarna måste förändras med dem för att inte ”sortera ut sig” själva. Att det finns ett utrymme för företag som Virkesbörsen indikerar att det finns förväntningar och behov som gamla ordningar inte längre förmår att fylla.

Till bilden hör vidare några uppstickare i föreningsfloran. Till exempel skogsägarföreningen Skogens mångbruk, som å sin sida inte alls intresserar sig för virket utan för allt annat som skogen rymmer.

Intresseföreningen Spillkråkan liksom nätverket Nordiske skogskvinnor inriktar sig som namnet antyder på att stärka förutsättningarna för kvinnliga skogsägare.

Det främsta tecknet på, eller snarare konsekvensen av, att stora förändringar är på gång, är emellertid att de två nordligaste skogsägarföreningarna av landets tidigare fyra i höstas aviserade att de tänker gå ihop.

Sett till ytan blir den nya förening som Norra och Norrskog bildar en enorm aktör, organisationen gör anspråk på halva Sverige. Men det är nog inte de samlade arealerna allena, eller de rent administrativa aspekterna som avgör hur framgångsrik och långvarig en sådan organisation blir, utan främst vilken funktion den förmår att fylla.

Anna Stjernström, skogsägare och historiker

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen