Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 16 mars

Kockor – skogsbrukets glömda hjältar

Hur var det att vara ensam kvinna jobbandes i skogen med enbart män? Boken "Kockor, skogsbrukets glömda hjältar" uppmärksammar en ofta bortglömd yrkesgrupp, skriver Leif Öster.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Leif Öster skriver krönikor i Land Skogsbruk.
Leif Öster skriver krönikor i Land Skogsbruk. FOTO: Ulf Aronsson

Vårt jaktlag bor i en gammal klassisk skogsförläggning. Den byggdes innan kriget i en fin skogsbacke. Det är gott vatten i bäcken. Stall, utedass och så själva förläggningen som är en sovsal med våningssängar för arbetarna, ett kök och en liten matsal. Farstun fungerar som matförråd.

Och så innanför köket ligger snarkarens rum. De som snarkar högst sover där, för att resten av jaktlaget ska få någon vila. Men egentligen heter rummet ”Kockans rum”. Mer om henne strax.

Det var först 1919 som vi fick en lag på att kolare, skogsarbetare, hästkarl och häst måste få tak över huvudet vid långväga jobb. Motsvarande lag för flottare kom strax efteråt. Arbetsgivaren skulle erbjuda ”tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd”. Oftast fick arbetarna själva bygga ett skjul att bo i. Maten lagade var och en. Den bestod mest av fläsk, kolbullar och kaffe. Tre gånger om dagen, sex dagar i veckan.

Först 1937 kom regler för hur en förläggning skulle vara utformad. Men den stora nyheten då var kravet att om laget bestod av fler än nio arbetare skulle mathållning ordnas. Då behövdes en kocka. Ingen tänkte ens tanken att en man kunde laga maten utan alla pratade om ”kockan”. Det var hon som sov i det aktuella rummet.

Nu i mars 2020 ger Lycksele skogsmuseum i samarbete med SLU ut en ny läsvärd bok om denna yrkesgrupp. Boken heter ”Kockor, skogsbrukets glömda hjältar”. Det var stora förhoppningar som väntade kockan. I tidningen Hertha, nr 2/1940, uttrycks saken på följande vis:

”När man då betänker, att de flesta av karlarna äro vana att i hemmen ha kvinnor, som sköta om matlagning, städning, klädvård och dylikt, så förstår man, att det måste bliva svårt för dem att själva sköta om sådant i skogen. När så 10 à 16 man bo i samma härbärge förstår man lätt att här om någonstans behövs en kvinnas ordnande hand.”

Hur var det då att vara ensam kvinna jobbande i skogen med enbart män? Det fanns ett kollektivt ansvar att ha god kvinnofrid i kojan, som man sa. Ingen fick uppvakta kockan under vinterhuggningen. För det skulle skapa oreda i laget. Man fick vänta till våren.

1951 kom lagen om rastkoja. Med bilar och bussar började huggarna sova hemma.

”Men bättre mat än på 50-talet fick vi aldrig. Det var som att komma hem till ett fint litet pensionat varje dag, berättar en gammal skogsarbetare för mig”.

”Se på dagens maskinförare som ofta äter ensamma i sin maskinhytt”.

Leif Öster,

Skogsägare och turismföretagare

LÄS MER: Leif Öster: ”Ljuvligt att gå på ett trägolv”

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Till toppen