Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 2 oktober

Äganderätt bygger starka samhällen

Jag vill hävda att jämte demokrati är äganderätten de fundament som bygger starka och framgångsrika samhällen. Det finns otaliga exempel på att brist på äganderätt missgynnar långsiktig skötsel, skriver Paul Christensson.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Jag förväntar mig att skogsutredningen levererar, skriver Paul Christensson.
Jag förväntar mig att skogsutredningen levererar, skriver Paul Christensson. FOTO: Marianne Lindberg

När regeringen förra sommaren tillsatte utredningen ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen ” var vi många som tyckte det kändes bra. Äntligen skulle de motstående intressena få sin lösning, och äganderätten skulle stärkas. Under ett antal år har respekten för ägandet av skog och mark sakta avtagit i samhället. Myndigheter och delar av allmänheten har mer eller mindre lämnat enskilda skogsägare i sticket med hänvisning till utpekade nyckelbiotoper eller artskyddsförordningen. Markägare som under lång tid skött sin skog på ett föredömligt sätt stod plötsligt rättslösa och utan ersättning med stora förluster. Att det i utredningsdirektivet tydligt stod att äganderätten skulle stärkas kändes bra.

För många är ordet äganderätt diffust men jag vill hävda att jämte demokrati är det de fundament som bygger starka och framgångsrika samhällen. Det finns otaliga exempel där brist på äganderätt fördärvat samhällsutvecklingen eller missgynnat långsiktig skötsel.

För 20 år sedan besökte vi en familj i Ungern som återfått sin fastighet efter att den först hade tagits av staten i samband med första världskriget. De fick tillbaka den på 1930-talet för att därefter åter bli av med gården på 1950-talet när kommunisterna tog över. Efter murens fall fick familjen ännu en gång tillbaka den, men skicket var bedrövligt.

Ett annat exempel är från min resa i västra Kanada förra året. Där äger staten nästan all skogsmark. Skogsföretagen köper avverkningsrätter och numera, vilket inte var fallet tidigare, har företaget återbeskogningsplikt. Kontraktet stipulerar ett minimikrav på hur det ska se ut när ungskogen är fem meter hög. Det var extremt tydligt att det inte finns några som helst incitament att göra något mer än minimum för att klara avtalet. ”Vi har ju ingen aning om vem som får skörda.”

Båda dessa exempel speglar vikten av ägandet för den enskilde, men också för samhället. I Ungern gav det fullständigt förödande konsekvenser för familjen, men också för hela samhällsutvecklingen. I Kanada skulle man kunnat producera väsentligt mycket mer skog om det funnits en större långsiktighet.

Som avslutning vill jag citera ur regeringens utredningsdirektiv: ”Syftet med utredningen är att värna och stärka den privata äganderätten till skogen genom att stärka rättssäkerheten för markägare och företag, och säkerställa att markägare får ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten i den utsträckning de har rätt till.”

Jag förväntar mig att utredningen levererar.

Paul Christensson,

ordförande LRF Skogsägarna

LÄS MER: ”Absurd redovisning av skyddad natur”

LÄS MER: ”Tillit byggs av god myndighetsutövning”

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen