Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 20 november 2016

Ta vara på skogens förmåga att binda kol

När en skog växer binds luftens koldioxid och veden bildas. I veden lagras kolet som kan behållas lagrat länge, till exempel i hus byggda av trä.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

FOTO: Bengt Andersson

En skog som inte växer binder ingen koldioxid och det kan bero på att den är för gammal, eller att den ved som produceras inte tas till vara, utan ramlar till marken och ruttnar. I en urskog som ingen sköter, eller ett äldre reservat under så kallad fri utveckling är kolbindningen noll eller nära noll. Om skogen ska vara en effektiv kolsänka måste den växa starkt och den producerade veden tas tillvara.

De flesta är överens om att koldioxidutsläppen måste ner. Det viktigaste är förstås att minska utsläppen men detta kan kombineras med ökade upptag av koldioxid i träd. Att låta skogen utvecklas som kolsänka för att efter avverkning ersätta fossilbaserade alternativ är en stor outnyttjad potential. En storskalig möjlighet som är genomförbar här och nu.

När en skog i vårt land producerar en kubikmeter stamved binds cirka 1,4 ton koldioxid. Det är då inte bara i stamveden som det binds koldioxid utan också i stubbar, rötter, grenar och ris.

Enligt Riksskogstaxeringen är den nuvarande årliga tillväxten i de svenska skogarna cirka 120 miljoner kubikmeter. Detta innebär att skogarna binder (sänker) 120 x 1,4 = cirka 160-170 miljoner ton koldioxid per år, vilket är en stor del av all koldioxid som vi släpper ut i landet.

Men så har vi alla reservat, nyckelbiotoper, skyddade skogar och hänsynsytor av olika slag, där avverkning inte sker och inte heller någon nettotillväxt äger rum. Det har beräknats att vi genom dessa skyddsåtgärder avstår från en avverkning i storleksordningen 11-14 miljoner m3sk per år, beroende på vilken tidshorisont man väljer. Vi avstår då från en koldioxidbindning om 15-20 miljoner ton per år. Om alla reservat och andra restriktioner tas bort, och arealerna i stället blev föremål för effektiv skogsskötsel skulle bindningen av koldioxid på sikt kunna öka med 30-40 miljoner ton per år. Detta skulle påverka koldioxidbalansen globalt och nationellt. Sverige skulle i ett sådant läge inte släppa ut någon koldioxid alls till lufthavet.

Man kan alltså konstatera att om delar av skogsreservaten ”släpptes loss”, och gjordes producerande och koldioxidbindande, skulle Sveriges nettoutsläpp av koldioxid kunna bli noll.

Men vad händer då med biodiversiteten? Det var ju för att förhindra utdöendet av alla tusentals rödlistade arter som reservaten och restriktionerna har kommit till. Den frågan är inte så lätt att besvara, men några företeelser kan noteras:

  • Problemen kopplade till global uppvärmning är så dramatiska och svåra att man kanske måste ta till de möjligheter som finns.
  • Vad som händer med olika arter när klimatet förändras vet vi inte. Men växter och djur är känsliga för ändringar i temperaturen och reservat skulle inte kunna förhindra att arter försvinner.
  • En majoritet av de i Sverige rödlistade arterna befinner sig på gränsen av sina utbredningsområden, och bor egentligen på annat håll. De är inte globalt hotade, bara nationellt. Kanske kunde vi nöja oss med att till exempel den vitryggiga hackspetten, eller nipsippan, förekommer rikligt i Baltikum och österut.

Att ”släppa loss” delar av reservaten – och låta dem bli koldioxidbindande skogar – är inte en slutlig lösning på planetens uppvärmning, men en uppenbar möjlighet att nå stora effekter.

 

Mårten Bendz

Professor emeritus, före detta rektor vid Skogshögskolan

Till toppen