Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 13 december 2018

”Skogsskydd en fråga för kommunen”

Varför agerar inte kommuner för att göra skogen till en kommunal angelägenhet? undrar Arne Lindström, Umeå, apropå att den begärda folkomröstningen om skyddet av skogen stoppades i Vilhelmina kommun.

 Skogen är inte en kommunal fråga, ansåg Vilhelmina kommun och avslog begäran om folkomröstning. Bilden visar en skogsallmänning i Vilhelmina.
Skogen är inte en kommunal fråga, ansåg Vilhelmina kommun och avslog begäran om folkomröstning. Bilden visar en skogsallmänning i Vilhelmina. FOTO: Rolf Segerstedt

I Vilhelmina kommun restes frågan om en folkomröstning kring huruvida man ville ha ett skogsreservat eller inte, och kommunen avslog begäran med hänvisning till att det inte var en kommunal fråga.

Här skulle man kunna säga att frågan därmed var ur världen, men man skulle också kunna fundera över varför frågan uppstod och varför inte kommuner agerar för att skogsskyddet görs till även en kommunal angelägenhet?

Man bör först undra över hur det kan komma sig att just skogen har sådan särställning att inte ens kommunen har någon talan i sin egen skog? Kommunen är betrodd att ensam ha planansvaret i alla övriga frågor, men alltså inte då det gäller skydd av skog.

I sin översiktsplan bestämmer kommunen vilka riktlinjer som skall gälla för hela kommunens markanvändning, men just skyddet av skog finns inte i planen. Självklart bestämmer man om var och hur det skall byggas, ja till och med strandskyddet får man tycka till om.

 Arne Lindström, debattör.
Arne Lindström, debattör. FOTO: Ann Lindén

Trafikverket kan inte lägga vare sig asfalt eller räls utan att kommunen har gett sitt medgivande. Det finns kommunala veton i vissa frågor där staten står för tillstånden, så även om vetot mot kärnbränsleförvar är borta så väger kommunens synpunkter tungt. I skenet av detta framstår det därför som obegripligt att myndigheten inte ens behöver inhämta kommunens synpunkter vid skydd av skog.

Vare sig enskilda, folkopinioner eller kommunen kan påverka besluten om skyddande av skog, men däremot accepterar lagstiftaren att det får ske det rakt motsatta ifall skogen skall avverkas. Då tillåts ”aktionsgrupper” eller miljörörelsen att föra talan och överklaga avverkningsbeslut även utan lokal förankring. Detta är inte rimligt!

Vi brukar i olika sammanhang föraktfullt tala om ”en kolonial syn”, och det gäller verkligen vid skydd av skog där staten fullständigt kör över landsbygden. Att Vilhelminas medborgare ropar på folkomröstning skall ses som ett friskhetstecken, för man pekar på något sjukt!

Att skogsägaren får ersättning för sin skog vid reservatsbildning är självklart. Däremot beaktas på intet sätt att ett reservat rycker undan stora skatteintäkter och utvecklingsmöjligheter för den drabbade kommunen.

Vård, skola och omsorg drabbas då skogsentreprenörer får mindre jobb och industrins underlag ständigt minskar. Med någon rim och reson borde staten ersätta kommuner för minskade skatteintäkter med mångdubbelt mer än vad man ersätter skogsägaren, vilket också mer korrekt skulle spegla skogens egentliga värde.

Det sägs ibland att jobben minsann inte växer på trä’n, men i många kommuner gör de just det …

Arne Lindström,

Umeå

Till toppen