Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 29 juli

Skogen behöver störningar

När miljörörelsen talar om att skogen ska lämnas orörd, verkar den sakna kunskap om skogens historia och den pånyttfödelse som alltid har följt efter störningar såsom bränder eller storm, skriver skogsägaren Amalia Mattsson.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Skogen behöver bränder, hyggen och andra störningar för att kunna bevara artrikedomen, skriver Amalia Mattsson.
Skogen behöver bränder, hyggen och andra störningar för att kunna bevara artrikedomen, skriver Amalia Mattsson. FOTO: Peter Ståhl

Skogsdebatten går het. En rad både radikala och mer rumsrena föreningar menar att svensk skog är akut hotad och måste räddas. Som skogsägare har jag länge försökt följa med i deras argumentation för att förstå vad som är fel och hur skogen bör skötas eller lämnas i fred för att ”räddas”.

Låt oss testa antagandet att om skogen får vara på ett naturligt sätt, så har vi det mest välmående skogliga ekosystemet. Det är två saker vi behöver studera då; skogens historia och människans kultur kring att nyttja skogen. Vi kan titta på hur det såg ut fram till 1900-talets början, och jag väljer gärna att titta på en Roslagsskog.

Historiskt brann det mycket i våra barrdominerade skogar ända tills vi började släcka bränder systematiskt kring 1900-talets början. Årligen brann uppskattningsvis 1-3 procent av Sveriges skog, vilket motsvarar flera 100 000 hektar. Granskogen brann vart tvåhundrade år eller oftare, tallskogen kanske så ofta som vart fyrtionde år. (Den växer ju på torra och mer brandbegärliga marker). Stormskador och bränder utgjorde störningar som gjorde att ny skog kunde etablera sig.

Det fanns skog som blev äldre än så här, till exempel gransumpskog som växer på blöta marker, eller till exempel skog som växte på en ö dit bränder sällan nådde. Men större delen av den svenska skogen utvecklade sig enligt denna störningsmodell och många arter kräver att träden försvinner och marken ånyo blir öppen och solbelyst, för att kunna leva.

Kulturellt kan jag säga att skogen som vi har där jag bor, en plats som är ganska allmängiltig för Norrtälje kommun, måste ha etablerats på platsen en tid efter att landet steg ur havet. Den mark som min skog växer på ligger på ungefär 10-12 meter höjd över havet, alltså torrlades den för ungefär 1000 – 1200 år sedan. Denna period sammanfaller med vikingatiden, och då vi har vikingagravar inpå knuten vill jag påstå att skogen har varit påverkad av människan ända sedan den etablerades här.

Till en början påverkades den nog mest av svedjebruk, det vill säga att man eldade upp den för att kunna odla och sen ge bete åt nötkreatur och får. Man tog ut ved ur skogen samt virke för byggnation. På medeltiden började man kanske att tillverka trätjära här för export, så skedde på flera platser i landet.

Från 1600-talet skedde järnframställning i närliggande Skebobruk i industriell skala. Det innebar att i en radie av fem mil från Edsbro masugn var skogen ständigt utsatt för avverkning och kolning till själva järnprocessen. Ofta kolade man skogen när den hunnit bli ungefär 40 år. I min skog finns också två kolbottnar som vittnar om att denna kolning ägde rum där. Från början av 1900-talet finns det många skildringar om hur man kunde se över stora avstånd i landskapet, då skogen vara alldeles nedhuggen.

Jag drar slutsatsen att skogen, åtminstone den vi har i Norrtälje kommun, både i ett historiskt och ur ett kulturellt perspektiv är van vid störning och ändå är artrik och varierad. Hur skulle man annars kunna förklara att vi i kommunen har 4-5 gånger fler nyckelbiotoper än i riket i genomsnitt, eller att vi näst efter Gotland är den region som har flest naturreservat

När miljörörelsen talar om att skogen ska lämnas orörd för att på detta sätt skyddas, verkar man sakna vetskap om skogens historia och den pånyttfödelse som alltid har följt efter störningar såsom bränder eller storm.

En störning, som delvis men inte helt, ersätter branden i skogen, är just kalhyggena. Kanske ger de tillsammans med naturvårdsbränder och riktiga bränder den störning som behövs och alltid har funnits. Om man ska vara en seriös aktör i skogsdebatten krävs kunskap, erfarenhet, ödmjukhet, respekt och förståelse för flera perspektiv. Jag har full förståelse för att det finns många viktiga arter, bland annat inom de marklevande svamparna som behöver skyddas och återfinns i gammal skog. Med detta inlägg vill jag också belysa vikten av störning i skogen.

Amalia Mattsson

skogsägare, Norrtälje

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Skogsbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen