Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 7 oktober 2017

"Så kan betesskadorna stoppas"

Skälet till de måttliga skadorna på tallungskogen var att vi bedrev avverkningarna på ett annat sätt före helmekaniseringen av skogsbruket. Det skriver Ingvar Törnström, skogsmästare, i ett debattinlägg.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

FOTO: Rolf Segerstedt

Åren 1961-1981 var jag anställd på dåvarande Kopparfors som ansvarig för företagets skogsvård. Arealen omfattade cirka 200 000 hektar mark, i huvudsak belägen mellan Bottenhavet och Siljan. Åldersklassfördelningen var vid 1960-talets början mycket skev, eftersom 33 procent av arealen hade passerat 80 år, medan kalmark plus ungskogar under 20 år utgjorde 34 procent.

För att så snabbt som möjligt uppnå ett normalskogstillstånd beslöts att föryngringshuggningarna skulle ökas till drygt 2 arealprocent per år. Den höga föryngringstakten krävde också en utveckling av föryngringsarbetet, vilket ledde till ”Kopparforsmetoden”, vår egen modell för produktion, transport och plantering av rotat plantmaterial.

De nya hyggena producerade naturligtvis spontant en mängd älgbete i form av framför allt björk. Fram till mitten av 1970-talet såg vi inte älgbetningen som något större problem, vi tyckte nog att den hårda lövbetningen på hyggena var positiv. I huvudsak planterades tall och älgen föredrog björken på sin matsedel.

Skälet till de måttliga skadorna på tallungskogen var att vi bedrev avverkningarna på ett annat sätt före helmekaniseringen av skogsbruket, vilken fullföljdes i mitten av 1970-talet och innebar att virkesuttaget blev i princip lika stort under barmarksperioden som under vintern. Innan dess påbörjades de manuella avverkningarna i september och avslutades i april. Under vintern betade älgarna tallskott i slutavverkningarna.

Roger Bergström och Sten Lavsund vid SLU, som forskat kring hjortdjurens födoutnyttjande, har beträffande älgen sagt att ”älgen föredrar skott under 4 millimeter i diameter, vilket innebär att yngre tallars övre skott inte är intressanta”.

Det är framför allt äldre tallar i slutavverkning eller gallring som älgen föredrar. Detta förklarar rätt väl varför vi hade relativt små betningsskador före helmekaniseringen, trots blygsamma arealer tallungskog och cirka 20 älgar per 1 000 hektar i vinterstam.

Under vintern uppehöll sig älgarna inom avverkningstrakterna och åt tallskotten direkt från topparna. Huggarna upplevde att älgarna dök upp så fort de drog i gång motorsågarna. Uppenbarligen klarade vår relativt höga vinterstam av älg betesbehovet utan att ge sig på tallungskogen.

När helmekaniseringen var genomförd i slutet av 1970-talet fick vi en ny situation. Skördarna fällde, kvistade och kapade i ett moment. Kvist och toppar hamnade i högar på hygget eller i stickvägskanten där det var svårt för älgen att komma åt skotten. Ofta används riset för att öka markens bärighet, det var därmed ej åtkomligt för älgen.

Man frågar sig om inte preferenserna som älgen har för de klena skotten på äldre tallar skulle kunna utnyttjas för att öka tillgången på vinterbete. När man planerar årsavverkningen skulle bestånd med stora utfall av tall åtgärdas under vintern. Skördarna kapar topparna vid timmergränsen och lägger topparna så att inte betningen hindras. Topparna tas ut på våren så att flisning kan utföras.

Bevisligen klarade vi älgskadorna före helmekaniseringen, trots 20 älgar per hektar i vinterstam. Skogsstyrelsen talar i dag om betesskador i miljardklassen. Det vore på tiden att skogsbruket testar de avverkningsmodeller som här diskuterats, i stället för att ta in nya jägare där avskjutningskraven inte uppfylls.

Vi har en möjlighet att plocka ner det skottmaterial som älgen behöver. Jag är övertygad om att älgen inte kommer att missa tillfället om vi gör det på rätt sätt.

Ingvar Törnström

Skogsmästare, Södertälje

Relaterade artiklar

Till toppen