Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 17 december 2016

"Naturskyddsföreningen förolämpar landsbygden"

Svenska naturskyddsföreningen genomför en kampanj som förväntas bidra till att vargen, "Sveriges mest älskade och hatade djur", får ökad acceptans. Men det som SNF anser vara ett bevis på kärlek är antagligen att en del medborgare förföljer och trakasserar alla som försöker begränsa vargens skadeverkningar och bromsa vargstammens tillväxt. Det skriver Göte Lindgren i ett debattinlägg.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Bild 1/2 FOTO: Stig Andersson
Bild 2/2 FOTO: länsstyrelsen

Styrelsen har på Svenska Naturskyddsföreningens webbplats en artikel där den påstår sig avliva myter och missförstånd om vargen. Läsarna får i nio punkter veta hur de ska argumentera för att övertyga okunniga människor på landsbygden om att vargen är ett hotat och ofarligt nyttodjur.

I ingressen kallas vargen ett av Sveriges mest älskade och hatade djur.

Det som SNF anser vara ett bevis på kärlek är antagligen att en del medborgare förföljer och trakasserar alla som försöker begränsa vargens skadeverkningar och bromsa vargstammens tillväxt. I den mån det finns ett hat riktas det nog oftast mot vargfanatikerna. Och om dessa får fortsätta att blockera jakten kommer de förr eller senare att ha älskat ihjäl sitt keldjur genom att de har orsakat en situation där massjakt blir nödvändig.

Avslutningen är en sorglig blandning av självgodhet och förvrängd verklighetsuppfattning. Där hävdas att när SNF nu presenterat sina fakta bör det stå klart för alla att det är vargstammens tillväxt som är viktigast och att människorna har att inrätta sina liv därefter, punkt slut.

Men fakta är uppenbarligen ett vidsträckt begrepp i SNF. Enligt föreningen är det fakta att forskningen säger att den svenska vargstammen är sårbar och har genetiska problem och att det därför behövs fler vargar. Läsarna får inte veta vilken forskning som åberopas och naturligtvis inte heller att andra forskare kommit till helt andra slutsatser.

Jägare och markägare bör enligt SNF acceptera ett samarbete som innebär att de utan att få något i gengäld ska avstå större eller mindre del av sina tillgångar.

Det är märkligt att SNF lyckats hitta en statistik som säger att risken att få sin lösdrivande hund dödad i ett vargrevir är en på 9 000 jaktdagar men missat statistiken över hur många älgar en vargflock äter under ett år. Någon borde ha avrått SNF från att offra sin trovärdighet genom att använda statistiken som jämför hur många hundar som vargdödas och hur många som dödas av vildsvin, i trafiken eller som blir skjutna av jägare.

Trafikjämförelsen är den närmast löjeväckande då det finns mellan 5 och 6 miljoner bilar medan det antagligen finns 500-600 vargar i en liten del av Sverige. Dessutom är det ytterst ovanligt att en bilist förföljer och dödar en hund.

En invändning att vargen är farlig kan enligt SNF enklast bemötas med det gamla argumentet att ingen människa dödats av en vild varg i Sverige sedan 1821. Det är häpnadsväckande att SNF tar på sitt ansvar att förtiga att det skett många vargangrepp på människor i andra länder. Hur tror SNF-styrelsen att vargarna skaffar mat när de inte heller får tag på några tama bytesdjur?

Artikeln är en förolämpning mot svensk landsbygdsbefolkning och visar på ett skrämmande sätt självgodheten och okunnigheten inom den organisation som tyvärr har stort inflytande på svensk rovdjurspolitik.

Göte Lindgren

Vänge

Till toppen