Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 9 april

”Länsstyrelsen har kört i diket”

Regeringen måste sätta stoppa för att det bildas ett naturreservat i Värnanäs, utanför Kalmar, anser Mats Blomberg. För det handlar inte bara om det enskilda reservatet utan om allas vår lagstadgade rätt att äga, förvalta och bruka en fastighet efter egen övertygelse.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Regeringen måste sätta stopp för att det bildas ett naturreservat i Värnanäs, utanför Kalmar, skriver debattören Mats Blomberg.
Regeringen måste sätta stopp för att det bildas ett naturreservat i Värnanäs, utanför Kalmar, skriver debattören Mats Blomberg. FOTO: Mostphotos

Länsstyrelsens beslut att mot markägarens vilja bilda naturreservat på delar av Värnanäs egendom söder om Kalmar upprör många. För det handlar inte bara om Värnanäs utan om allas vår lagstadgade rätt att äga, förvalta och bruka en fastighet efter egen övertygelse.

Särskilt i dessa dagar, när coronaviruset sprider sig, talas det om vikten av förtroende för myndigheter. Men, när det gäller naturskydd har förtroendet för länsstyrelsen i Kalmar nått absoluta fryspunkten. Med tanke på att man i politiken enats om att se över naturskyddet i skogen är beslutet än mer märkligt.

Aktuell skog- och äganderättsutredning ska överbrygga motsättningar, föreslå nya frivilliga skyddsformer och stärka äganderätten för att återställa förtroendet hos skogsägarna. Då slår man i Kalmar till med tvångsbeslut! Helt obegripligt.

Jag har arbetat med naturvård och skogsbruk i dryga 40 år, 30 av dem som företrädare för LRF och Södra Skogsägarna. Av de 100-tals reservatsärenden jag kommit i kontakt med i södra Sverige är Värnanäs det mest ingripande beslutet mot en enskild markägare. Här ska bildas ett reservat vars gränser omgärdar hela gårdscentrat.

Många markägare kan vittna om olustkänslan när reservat kommer på tal, att vara ifrågasatt som förvaltare och att förhandlingar sker under galgen. Trots det nås ofta överenskommelse. Ersättningsnivån har höjts sen 2010, dialogen har stegvis förbättrats. Naturvårdsverket har ständigt upprepat ”vi ska inte tvinga fram reservat”. Men något är annorlunda i Kalmar län.

Ägare av skog och mark är intresserade av naturvård eftersom deras utkomst vilar på biologiska förutsättningar. Det är deras livsmiljö det handlar om. Konflikter bottnar i stället i myndigheters bristande respekt och tillit till den enskilde när skog blir aktuell för bevarande.

Drivkraften för bonden är att förvalta sin gård väl och lämna över den än mer värdefull till kommande generationer. Det är kärnan i ägandet och brukandet. Man tar även ett kollektivt ansvar för miljön. Skogsägarnas naturvårdshänsyn utvecklas varje dag.

Det kryddas sedan med initiativ från enskilda markägare för att återskapa natur- och kulturvärden. Värnanäs med sina vackra ek- och bokskogar är ett exempel. Grandominerade marker har restaurerats och ersatts av ädellöv- och blandskogar.

Familjen Östersten med duktiga medarbetare har under snart tre decennier skapat ett mångfacetterat skogs- och odlingslandskap, med en kombination av investeringar i både brukande och miljövärden. Sådant renderar ofta i priser och berömmande ord. Här tvingas lantbrukaren i stället lämna ifrån sig skötseln till staten.

Problemet är att myndighetsföreträdare ofta inte ser värdet av frivillighet. Man säger sig göra det men i praktiken är misstron fortfarande utbredd hos många handläggare. För mig är det en gåta och det gör mig oerhört frustrerad och ledsen. Särskilt när länsstyrelsen i vårt län, ett län som är så beroende av de gröna näringarna och tusentals bönders dagliga arbetsinsatser, fortfarande inte förstår detta.

Jag var med om att ta fram den småländska skogsstrategin som initierades av framsynta landshövdingar. Även där märktes en misstro hos delar av länsstyrelsen i Kalmar när slutrapporten skulle skrivas. Hur kommer det sig? Somliga verkar helt sakna brukarperspektiv och förståelse för de drivkrafter som vägleder markägarna.

Det som händer med Värnanäs skulle troligen inte hända i Kronoberg eller Jönköping helt enkelt för att man där lärt sig läxan. Utan en vettig dialog med markägarna skjuter man sig själv i foten.

Två landshövdingar sade nej till att tvinga fram reservat på Värnanäs. Jag var själv med på mötet när Kalmars förre landshövding Thomas Carlzon lovade Lennart Östersten att det skulle lösas på frivillig väg.

Min övertygelse är därför att det finns alltför starka naturhandläggare som driver en egen agenda. Med respekt för deras biologiska kunskaper men viljan att lyssna till en bondes livserfarenhet och kunskaper synes minimal.

Naturvårdsverket sitter på pengarna för att lösa mark och delar ansvar med länsstyrelsen. Här krävs omtag, respekt för ägaren, uthållighet och kompromissvilja. Varför kunde man inte tillmötesgå markägaren och stanna vid att avsätta den södra delen, två tredjedelar av det planerade reservatet på 344 hektar och i övrigt söka former för avtal, hitta bytesmark och förlita sig på familjens fortsatta drift?

Vilka är hoten mot Värnanäs, att markägaren hugger ner ekarna? Vilka stora grova träd har huggits ned så långt? Hur tänker länsstyrelsen klara betesdriften? Regeringen måste säga nej. Beslutet är ett övergrepp på familjen Östersten och provocerar alla markägare. Det är ren konfiskation, en skamfläck för naturvården!

Mats Blomberg,

Tidigare näringspolitisk samordnare Södra

LÄS MER: De överväger att stämma staten för barkborreskador

Relaterade artiklar

Till toppen