Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 3 september 2017

"Kan vi odla gran på Västkusten i framtiden?"

Sitkan älskar salt och rätt skött är den det mest stormsäkra man kan ha. Det skriver Jonas Torbiörnson i ett debattinlägg.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

De flesta som åker bil längs Västkusten på våren, har säkert märkt att granskogen i utsatta lägen mot havet skiftar i rödbrunt. Den första reaktionen är en tidig marktorka, kraftiga barkborreangrepp eller som på Ostkusten extrema fall av granrost.

Orsaken är nästan undantagsvis saltskador från havet liknande i trädgårdar men nämns inte i de inventeringar som görs. De höga salthalterna i kombination med kraftiga vindar medför en skada på barren, som torkars ut genom osmos. All energi i trädet går åt att läka skadan och skjuta nya skott. De slutar växa och dör så småningom efter flera års kamp.

Risken för sekundära insektsangrepp är stor. Det påvisas av trädmjöl på marken. Skogshögskolan varnade sina elever för följderna redan på 1960-talet och dåvarande Skogsvårdsstyrelsen arbetade under en period intensivt med frågan.

Efter stormen 1969 ökade omfattningen. Genom stormar, avverkningar och milda stormrika vintrar vidgas numera utbredningen miltals inåt landet. Finns det salt på fönstren finns det i skogen också. Tyvärr visar skogsbolagen inget intresse ännu, men Skogsstyrelsen har insett att problemet finns.

Vad ska då en skogsägare göra för att undvika saltskador? Inga nutida forskningsresultat finns redovisade och inga experter att bolla frågan med. Dispens krävs för att få avverka, om inte den lagstadgade avverkningsåldern uppnåtts. Sen 2010 får dessutom högst 5 procent av arealen bestå av utländska trädslag för att vara certifierad.

Skogsägaren är helt utlämnad och är tvungen att själv experimentera. Rödgran är uteslutet att plantera, återstår löv eller tall.

Sitkagranen kom till Sverige 1955 och min far började sätta de första plantorna 1961. Under 70-talet planterade min far och jag de första barriärerna av sitka med varierat resultat.

Efter åtskilliga läroår vågade jag efter stormen Gudrun bygga enkel- och dubbelbarriärer av olika provenienser av sitka med rödgran innanför, på nästan hela skogsdelen på gården. Sitkan älskar nämligen salt och rätt skött är den det mest stormsäkra man kan ha.

Men hur sitkan bör odlas är en helt annan historia.

Jonas Torbiörnson

Klefs gård, Tvååker

Relaterade artiklar

Till toppen